Industrialismen drog människor till staden
Industrialismen tog fart i Sverige på 1880-talet, lite senare än i flera andra europeiska länder. I de större städerna etablerades industrier och människor från landsbygden flyttade till storstan i jakt på arbete. Man arbetade långa dagar i fabrikerna och de bostäder som fanns i de snabbt växande städerna var ofta undermåliga, slitna, trånga och dragiga. Anna Lindhagen var en av de som såg hur industriarbetarna och deras familjer hade det. Som sjuksköterska var hon bekymrad över barnens hälsa, detta var en av anledningarna till varför hon tog initiativet att etablera koloniträdgårdar i Stockholm, där hon var verksam. Hon ville att arbetarna och deras familjer skulle få tillgång till en kolonilott där barnen kunde leka och vistas i friska luften, där familjerna kunde odla sin mat och där man kunde få ett nytt socialt sammanhang. Till en början kallade hon också kolonistugorna för lusthus och bad den tidens mest namnkunniga arkitekter att rita stugor.

De äldsta koloniområdena
Pildammskolonin i Malmö var den första koloniträdgårdsföreningen i Sverige, den etablerades 1895, men finns inte längre kvar. Andra tidiga koloniområden finns fortfarande kvar, som Citadellet i Landskrona (1904) och Söderbrunn i Stockholm (1905). 

Koloniträdgårdarna under kristid
Den 1 april 1918 kom det första numret av tidningen Koloni­trädgården ut, tidningens ledare är präglad av första världskriget som fortfarande rasade ute i Europa. Bristen på mat var enorm och koloniträdgårdarna stod för en betydande del av stadsbefolkningens livsmedel, både i Sverige och i andra europeiska länder. På Citadellet i Landskrona odlade kolonisterna så mycket de kunde sälja överskottet i en butik som de öppnat för ändamålet. Även under andra världskriget stod koloniträdgårdarna för en viktig del av stads­befolkningens livsmedelsförsörjning. Förutom koloniträdgårdar och mer tillfälliga potatislotter odlades även potatis och kål i städernas parker under bägge världskrigen.