Vid denna tid fanns även organiserade koloniträdgårdsföreningar både i Storbritannien och i Nederländerna. Stockholmspolitikern och sjuksköterskan Anna Lindhagen var en av de som tog koloniträdgårdsrörelsen till Sverige, hon hade varit i Danmark och sett hur väl de fungerade där. Även trädgårdsmästaren Rudolf Abelin, grundaren av Norrvikens trädgårdar utanför Båstad var en av dem som propagerade för att koloniträdgårdsföreningar skulle etableras i Sverige. Syftet med koloniträdgårdarna var att ge arbetarna bättre livskvalitet och en plats att odla mat på.
Industrialismen tog fart i Sverige på 1880-talet, lite senare än i flera andra europeiska länder. I de större städerna etablerades industrier och människor från landsbygden flyttade till storstan i jakt på arbete. Man arbetade långa dagar i fabrikerna och de bostäder som fanns i de snabbt växande städerna var ofta undermåliga, slitna, trånga och dragiga. Anna Lindhagen var en av de som såg hur industriarbetarna och deras familjer hade det. Som sjuksköterska var hon bekymrad över barnens hälsa, detta var en av anledningarna till varför hon tog initiativet att etablera koloniträdgårdar i Stockholm, där hon var verksam. Hon ville att arbetarna och deras familjer skulle få tillgång till en kolonilott där barnen kunde leka och vistas i friska luften, där familjerna kunde odla sin mat och där man kunde få ett nytt socialt sammanhang. Till en början kallade hon också kolonistugorna för lusthus och bad den tidens mest namnkunniga arkitekter att rita stugor.
Pildammskolonin i Malmö var den första koloniträdgårdsföreningen i Sverige, den etablerades 1895, men finns inte längre kvar. Andra tidiga koloniområden finns fortfarande kvar, som Citadellet i Landskrona (1904) och Söderbrunn i Stockholm (1905).
Den 1 april 1918 kom det första numret av tidningen Koloniträdgården ut, tidningens ledare är präglad av första världskriget som fortfarande rasade ute i Europa. Bristen på mat var enorm och koloniträdgårdarna stod för en betydande del av stadsbefolkningens livsmedel, både i Sverige och i andra europeiska länder. På Citadellet i Landskrona odlade kolonisterna så mycket de kunde sälja överskottet i en butik som de öppnat för ändamålet. Även under andra världskriget stod koloniträdgårdarna för en viktig del av stadsbefolkningens livsmedelsförsörjning. Förutom koloniträdgårdar och mer tillfälliga potatislotter odlades även potatis och kål i städernas parker under bägge världskrigen.
Att odla i staden var inget nytt, redan tidigare hade stadsborna möjlighet att odla frukt och grönt på odlingslotter. Redan under medeltiden fanns kålgårdar i våra städer. Här odlade stadens innevånare inte bara kål, utan även andra grönsaker. Kålgårdarna var ungefär som våra tiders odlingslotter, men inte organiserade på samma sätt.
När industrialismen var ung fanns det också industriägare som etablerade odlingsområden där deras anställda kunde odla. Ett av dessa områden var Amerika i Jonsered, Partille, där fabrikören gav arbetarna möjlighet att odla på egna lotter. Ett annat exempel är kolonilotterna på Långholmen i Stockholm där fångvaktarna vid fängelset på ön gavs möjligheter att odla på egen lott redan på 1830-talet. På liknande vis förhöll det sig med marken kring Citadellet i Landskrona, där militärer (främst högt uppsatta) hade tillgång till odlingslotter redan på 1700-talet. Dessa var dock inte till för allmänheten och inte organiserade av staden.