Vid denna tid fanns även organiserade koloni­trädgårds­föreningar både i Storbritannien och i Nederländerna. Stockholms­politikern och sjuk­sköterskan Anna Lindhagen var en av de som tog koloni­trädgårds­rörelsen till Sverige, hon hade varit i Danmark och sett hur väl de fungerade där. Även trädgårds­mästaren Rudolf Abelin, grundaren av Norrvikens trädgårdar utanför Båstad var en av dem som propagerade för att koloni­trädgårds­föreningar skulle etableras i Sverige. Syftet med koloni­trädgårdarna var att ge arbetarna bättre livskvalitet och en plats att odla mat på.

Industrialismen drog människor till staden

Industrialismen tog fart i Sverige på 1880-talet, lite senare än i flera andra europeiska länder. I de större städerna etablerades industrier och människor från landsbygden flyttade till storstan i jakt på arbete. Man arbetade långa dagar i fabrikerna och de bostäder som fanns i de snabbt växande städerna var ofta undermåliga, slitna, trånga och dragiga. Anna Lindhagen var en av de som såg hur industriarbetarna och deras familjer hade det. Som sjuksköterska var hon bekymrad över barnens hälsa, detta var en av anledningarna till varför hon tog initiativet att etablera koloniträdgårdar i Stockholm, där hon var verksam. Hon ville att arbetarna och deras familjer skulle få tillgång till en kolonilott där barnen kunde leka och vistas i friska luften, där familjerna kunde odla sin mat och där man kunde få ett nytt socialt sammanhang. Till en början kallade hon också kolonistugorna för lusthus och bad den tidens mest namnkunniga arkitekter att rita stugor.